En hundägares vardag

Idag är det sorgens dag. Under kvällens promenad med hundarna följde familjens älskade katt efter oss. Innan vi vet ordet av oss springer han ut i gatan i samma stund som en bil kommer. Bilden är fäst vid min näthinna för resten av livet. Ljudet av smällen ekar i mina öron. Världens underbaraste Murre ligger livlös på vägen. En katt som bara var lite över året, en katt som hade hela livet framför sig. Var hans nio liv redan förbrukade, eller strök alla med denna dystra kväll? Hundarnas bästa lilla vän är borta – och de fick vittna hela händelsen. Det känns nog lika tungt i deras hjärtan som i mitt, men tyngst är nog hjärtat hos kvinnan som på sensommaren förra året valde ut denna kattunge och tog in honom i sitt hem och sitt liv.

I lördags hade vi våran efterlängtade valpträff. Det var fantastiskt kul att få träffa Biancas syskon och deras ägare. Eftersom vi kom lite senare än de flesta så möttes vi av en hel skock svarta och vita hundar i lite olika storlek. Jag var måttligt överraskad över variationen höjdmått det fanns i denna lilla kull. Bianca, som vi uppfattat som väldigt stor, var en av dem minsta! Till en början blev hon lite ängslig över alla hundar som flög runt på gården, men när skogspromenaden började så låg hon i täten med sina två svarta bröder. Kan säga att det var inte så lätt att urskilja dem! Men det var underbart att se våran flicka samspela så fint med alla vovvarna. Efter promenaden blev det fika och sedan var vi tvungna att åka vidare, till nästa tillställning.

Söndagen bjöd på en överraskning, då min älskade Zinta dök upp och gjorde ett litet besök här i Knivsta. Nej, hon tog sig inte hit själv, hon fick skjuts av mina föräldrar som ändå hade vägarna förbi. Det ska bli mysigt att få komma hem i helgen och spendera kvällarna med min mysboll. Tyvärr måste jag vara iväg på kurs hela dagarna, men vi har i alla fall kvällarna för oss själva. Får hoppas man får tag på en lägenhet snart så att jag och Zinta inte längre behöver vara ifrån varandra. Som jag sa till mamma: Man skulle kanske haft jobb i Uppsala ändå.

Nu måste jag sätta igång och plugga lite!

Undan för undan märker man att Bianca blir större och större – och bredare. Idag fick jag ändock största chocken! Vi har gått runt och sagt till alla att hon vägen sisådär 20-25 kg, eftersom hon den dagen vi tog en sväng till vetten med Tess vägde 18 kg. Det var bara drygt en månad sen.  Så kom vi till den punkten då jag får en impuls att försöka lyfta Bianca  för att känna efter hur tung hon är nu – inte kunde hon väl väga mer än Zinta? Zinta lyfter jag utan motstånd och kan bära henne några meter. 25 kg är faktiskt inte så tungt. Så jag placerade mina armar runt Bianca, spänner musklerna och skjuter ifrån med benen. Två cm. Så högt orkade jag lyfta henne vid första försöket – jag skojar inte! Vid andra försöket tog jag i för kung och fosterland och lyckades få upp henne med mycket stånk och stön. Tre sekunder senare var jag tvungen att släppa ner henne i soffan för att vi inte ska flyga i golvet. Det är nog sista gången jag får bära min bebis. Tur att jag alltid kommer kunna bära Zinta! Min bebis for life.

Härliga klickerträning! Så underbart kul hade jag aldrig trott att det var! Man ser hur Bianca använder hela sin tankeverksamhet och funderar ut vad hon ska göra för att få ett klick (klick=rätt! godis kommer!). Hon bjuder på olika beteenden tills detta klick uppstår och sedan försöker hon klura ut vad hon gjorde i den sekunden och upprepar beteendet. Innan hon fastnar i ett halvklart beteende så höjer jag kriteriet = klicket kommer inte förrän hon utvecklar beteendet. Det här är ett äkta samarbete mellan förare och hund – där båda har minst lika kul! Eftersom jag inte försöker tvinga fram ett beteende så kan jag inte bli frustrerad över att hon inte förstår. Istället väntar jag tills hon är på rätt väg och förstärker det beteendet. Bianca slipper en irriterad matte och hon verkar tycka det är otroligt kul att försöka räkna ut vad hon förväntas göra. Klickern har blivit mitt bästa träningsredskap! Det spelar ingen roll vad hunden gör när den får godiset, för den vet att klicket markerar rätt beteende.

Nästa block ska vi inte träna våra egna hundar, istället kommer läraren “hyra” in valpar som vi ska träna med. På lördagen blir det endast valp, men på söndagen ska vi träna valpar genom deras ägare – alltså instruera ägarna hur de ska träna med sina vovvar. Lite nervös, men vi ska ju arbeta i grupp på tre stycken så man inte har allt på sina egna axlar. Efter det måste jag hitta två valpar, en jag ska träna utan ägare och en jag ska träna med ägare.

Alltså, jag söker valpar under 6 månader – hinner nog inte träna innan januari så det ska helst inte bli 6 månader innan dess. Hör av er till mig om ni har en liten pys som ni vill offra till mig, eller om ni vet vart det finns en som jag kan sno;)

(UHÄ!!! Bianca pussade mig i pannan och lämnade en stor slem-bobba!)

Hoppas ni haft en trevlig helg, kära läsare!

*Spott* *Fräs* *Spott* Hundhår i munnen!

Hundarnas hårbeklädnad slutar aldrig släppa små presenter i våra hem, på våra kläder – ja till och med i våra munnar. Senast idag fick jag uppleva en munfull pälstussar klistrade mot min tunga, gom och tänder, bara för att jag gav lilla Bianca en puss på hennes lår under mysstunden i sängen.

Som hundägare har jag blivit tolerant mot alla hårstrån som invaderar mitt liv, men jag måste ändå säga NEJ TACK när min mat är täckt av svart ull. För någon vecka sen när jag satte mig ner med min mikro-uppvärmda matlåda och börjar smaska lite smått på innehållet, så upptäcker jag att här och där finns det fullt med Bianca-päls påsmetat på min härliga lunch. Hur så mycket hårstrån har hamnat i min mat är en gåta, men det måste kommit från mina kläder när jag packade matlådan. Mmmmmysigt! Mums… Utan några andra alternativ börjar jag rensa min lunch från ogräs, för att sedan stoppa i mig bit för bit, tugga för tugga. Tur att man inte är kräsmagad va?

Betyder prylar till hundarna! Igår fick jag mitt efterlängtade paket med diverse hundsaker och gottis (kunde inte skriva igår eftersom internet lagt av). Jag, Jocke och de fyrbenta samlades runt köksbordet för att undersöka varenda liten smula.

Här är listan:

• Sele till Tess
• Jakthalsband (dvs ett brett reflexband)
• Levergodis 1 kg
• Mini Frolic 1 kg (varför köpa stora bitar när man ska träna med så små som möjligt?)
• Pressad tuggring (till Bianca när vi är på kursen)
• Godisväska (Då slipper jag gräva i fickan efter godis)
• Klicker
• Blinkande reflex (formad som hundben, tyckte den va söt)

Summa: 527 kr

Att variera godiset är väldigt viktigt, då bygger man upp en förväntan hos hunden. En lyckad blandning av hårt/mjukt, gott/extra gott gör att hunden tänker “ÅH! Jag gjorde något bra, undrar vad jag får Nu!” Hårda godisar är också bra om man har en väldigt peppad hund, eftersom den måste tugga lite så lugnar den ner sig. Min blandpåse kommer bestå av: frolic, levergodis, korv (supergott) och torkad blodpudding (luktar underbart).

Kvällens promenad bjöd på regn och pölar. Väl hemma är Bianca blöt från topp till tå och den där lurviga pälsen är inte den mest mysiga när den är plaskvåt! Under promenadens gång fick jag idén att jag ska fixa regnjacka till henne, en som täcker rygg och mage och bara lämnar ben och tassar att torka av. Moahaha, liten släng av shopping-sjukan igen!

Är det bara jag eller har det uttrycket fel innebörd? Barnfilmer ger oss alltid intrycket att hundar jagar katter, att katterna är totalt skräckslagna och hjälplösa mot hundarna. Ofta så är fallet sådant, när hunden är helt tokig och sugen på en katt-paté och katten inte vet sin egen styrka. För mig har uttrycket större, mer utvecklad innebörd. Finns det några andra arter som kan leva sida vid sida i harmoni som katter och hundar? Har inte dessa varelser visat att storleken har ingen betydelse?

Min mest underhållande upplevelse mellan hund och katt pågick under den veckan jag satt kattvakt. Katternas första reaktion på Zintas närvaro skräck och tvekan. Detta var inte första gången de var i kontakt med hund, men det var många år sedan. Timmarna flöt på och innan jag visste ordet av det så började ena katten testa Zinta. Han smög fram med högrest ragg och ett dovt morrande (ja morrande), Zinta i sin tur blev livrädd, flög upp i soffan och gömde sig bakom mig. Hon kunde inte för allt i världen komma på vad hon gjort denna katt. Katterna där hemma betedde sig aldrig på detta vis. Så där fortsatte det. Vilket rum Zinta än befann sig i så satt katten i dörröppningen, stirrade och morrade på henne. Det gick så långt att hon kröp in under skrivbordet och gömde sig bakom datorn. Enda lösningen var att stänga in katterna i köket ett par timmar så att Zinta kunde slappna av, sedan när vi gick ut på promenad så fick dem hela lägenheten för sig själva.

Här hemma hos Jocke är det andra bullar. Här tror katten att han är en av hundarna. Sedan han var liten plutt så lekte han och Tess tillsammans var eviga dag. Nu är han vuxen och föredrar han att springa runt i området den mesta tiden av dagen, men emellanåt kommer han hem och umgås med sin familj. Bilden nedan (Murre och Bianca) borde tala för sig själv.

Idag fick vi en kort inblick i föråldrade träningsmetoder. Råkade zappa till SVT24 och får se Go’ Kvälls egna “hundexpert” och hur hon inhumant korrigerar en hund som drar i kopplet. Hunden skriker rakt ut i smärta och förtvivlan. Det vi sedan för uppleva är en kuvad hund som inte har en aning om vad som är rätt eller fel. Den bara håller sig lugn och undergiven i hopp om att den inte ska bli bestraffad igen.

Själv har jag blivit totalt kunskapstörstande efter “shejping-metoden”. Shejping handlar om när vi fångar och formar önskvärda beteenden, där man hela tiden förstärker det som är rätt med en belöning. Med denna träningsmetod passar det bäst att man använder sig av klicker, eftersom en klicker hjälper oss att belöna i exakt rätt tillfälle. Jag sitter och väntar på paketet jag beställt med massa hundprylar, däribland en klicker! Jag kan knappt bärga mig innan jag får prova på och börja klicka in Bianca. Jag har tidigare försökt klicka in Zinta, vilket gick i stöpet, men denna gång har jag fått in med teoretisk kunskap och jag känner mig mer motiverad. Wish me luck!

Det här med träningsmetoder är ett hett ämne. Man pratar ofta om “gamla skolan” och “nya skolan”, där den nya skolan handlar om positiv förstärkning, medan den gamla skolan är hårda bestraffningar. Själv tror jag helt och hållet på den nya skolan, då jag vet att bestraffningar inte sänder ett tydligt budskap till hunden – den vet inte vad den gjort för fel! Tyvärr kan jag inte säga att jag alltid har världens bästa tålamod och att jag är en solstråle varje dag, men när jag tränar med Bianca så uppmuntrar jag alltid henne till att göra rätt.

Det blev ju tyvärr inte mycket humor idag, kära läsare. Vi får hoppas att våra tokbollar hittar på något kul så att jag får något att skriva om!

När hunden börjar bli till åren kommen så kan man börja märka förändringar hos denne varelse som vi känner så väl. En skarp kritisk lukt utvecklas, lederna blir stela och pälsen blir tunnare. Man känner så ömt för dessa åldringar och man lär sig leva med alla deras nya egenskaper och egenheter. Man har så stor förståelse och anpassar sig helt åt den gamla hundens behov. Men ibland måste man få dra en gräns!

Efter en lång (ändock rolig) dag på jobbet kommer jag hem, lastar av mig mitt lass med kläder och grejer, med en längtan att få sätta mig ner och pusta ut. Eftersom alla våra behårade vänner vill hälsa på mig är alltid sängen så väl passade ställe att placera sig. Då får alla plats och jag kan passa på att sträcka ut kroppen på den 140cm långa madrassen. Lukas, han är väl sisådär 11-12 år, viftar glatt på svansen och lägger sig ned på min huvudkudde. Efter några sekunder finner han att det inte alls dög och väljer att lägga sig längre ner i mot fotändan. I min ögonvrå uppfattar jag att han lämnat en present på kudden och sträcker mig fram för att ta bort den – i tron att det var en hårtuss! När mina fingrar sluter sig kring något slemmigt skriker jag högt av förvåning och äckelkänsla. Gubbfan hade dreglat där jag skulle lägga mitt huvud under natten! Mina tjut bara fortsätter och övergår i ilska och svordomar och när jag plockar upp kudden för att dra bort örngottet så dränks allt i ett enda hulkande. Där går min gräns! Fy så vidrigt!

Lukas är förstås förlåten – han är ju faktiskt gammal.